Super Mario All‑Stars: Redaktionens favoriter bland Mario-spelen

Marcus Mario-favorit är Super Mario All-Stars: The Lost Levels (SNES)

Det finns många märkliga spel med Mario i huvudrollen. Vissa bortglömda, andra utskrattade och många hyllade. Men bara ett av dem får den mest härdade av spelare att skrika och slita sitt hår, och det är Lost Levels, eller Super Mario Bros 2 som det även är känt som. Den ökända och länge hemliga anledningen till att Super Mario Bros 2 vi fick här i väst var så annorlunda jämfört med det första spelet. Många av er kan nog redan historien, så jag tänker inte återupprepa den här som en trasig skiva.

Lost Levels lanserades ju som bekant i samband med Super Mario All-Stars här i Europa under tidiga 90-talet, och var också mitt allra första (egna) Mario-spel. Där och då hade jag ingen aning om vad det var, och jag lirade förnöjt på och fascinerades av hur annorlunda och bestraffande det var. Nu hade ju förvisso kassetten en sparfunktion, men att jag som liten palt mäktade med att ta mig igenom hela spelet, inklusive de extra svåra bonusvärldarna, är något som jag än idag inte riktigt fattar.

Men just det ögonblicket när jag efter nästan oändligt många försök lyckades ta mig igenom den sista borgen och Bowser badade i lavan. Det var magiskt. En triumf utan dess like och det kändes onekligen som att man där och då hade lyckats segra över vad som i ens eget tycke var världens svåraste spel. Och det där ögonblicket har av någon anledning etsat sig fast inom mig. Lost Levels är allt annat än bra.

Det är cyniskt, elakt och bara bestraffande. Utan sparfunktionen i Super Mario All-Stars så är det svårt att begripa hur någon över huvud taget skulle orka genomlida det. Men det är väl samtidigt vad som också gör Lost Levels så otroligt spännande. Det är Shigeru Miyamoto som vaknat på fel sida av sängen. Vresig, nedrig och fast besluten att straffa alla gamers. Lost Levels är och förblir unikt, och inget Mario-spel av denna kaliber kommer någonsin släppas av Nintendo igen. Och därför är det min favorit. Det är den förbjudna Mario-frukten.

Jonas Mario-favorit är Super Mario Bros 2 (NES)

Egentligen är det grisigt svårt, och jag velade in i det längsta om jag inte borde ta Super Mario 3D World istället, men det får vara mitt bästa 3D-spel. Totalt sett så slår dock inget Super Mario Bros 2. Det var en oerhört frisk fläkt som skiljde sig rejält från föregångaren (ingen skräll om man kan historien) och introducerade en massa nytt, samt hade osannolikt många hemligheter att luska rätt på. Just att det heller inte fanns någon tidsbegränsning gjorde att man kunde ta tiden på sig och verkligen kräma ut allt äventyret hade att erbjuda. Jag spelade det sönder och samman, gärna användandes en superhoppande Luigi och än idag känns det som att jag skulle kunna klara det i sömnen.

Patriks Mario-favorit är Super Mario World (SNES)

Alla Mario-spel är på ett eller annat sätt fantastiskt även avstickare som Super Mario Sunshine. Jag velade länge mellan något av galaxy-spelen och Super Mario World. För min egen del får Mario i 3D stryka lite på foten. Super Mario World är förmodligen den titel jag har haft mest nöje med och som jag tycker är bäst designad. Det finns en makalöst charmig grafisk design och musiken är fantastisk. Nivåerna varierar i svårighetsgrad och det känns alltid som att man kommer framåt. Lägg till lite hemliga världar och förmodligen 2D-titlarnas bästa nivådesign och du har ett fullpoängsspel enligt mig. Även om jag håller flera av seriens titlar högt har Mario förmodligen aldrig varit bättre än i Super Mario World. Det är egentligen bara Super Mario Sunshine och Super Mario Galaxy-titlarna som kommit nära i 3D-formatet tack vare att de försökte innovera konceptet en aning. Jag har såklart också en svaghet för Super Mario World 2 Yoshi's Island och Super Mario Bros. 3 som jag rankar högt bland 2D-titlarna. I slutändan är det ändå Super Mario World som jag har mest nostalgi för, bäst minnen med och framförallt haft mest roligt tillsammans med.

Joels Mario-favorit är Super Mario Odyssey (Switch)

Jag kan inte påstå att jag är någon Super Mario-konnässör. Den lönnfete italienska rörmokaren har aldrig varit någon favorit - även om spelen alltid varit närvarande i någon mån. På sätt och vis känns det som att min relation med Mario är något jag tagit för givet eftersom han alltid varit med under min 30-åriga gamerkarriär. Men favoriten? Jag väljer bort nostalgin (som säger Super Mario Bros. 2) och går på det jag faktiskt har njutit som mest av: Super Mario Odyssey. Jag älskade/älskar Odyssey-äventyret och går och drömmer, nästan på daglig basis, om en fortsättning. Jag vill ha mer Cappy, fler underbart varierade plattformsmiljöer och/men lite mer utmanande bossfighter. Odyssey är ren och skär spelglädje och ett spel som är genuint mysigt att spela - något som Nintendo verkligen bemästrar och gör bättre än någon annan utvecklare i världen.

Johans Mario-favorit är Super Mario Bros (NES)

Är det här det bästa Mario-spelet någonsin? Absolut inte. Men nu var ju inte det frågan, utan vilket som är min favorit. Det stod till slut mellan Super Mario Bros 1 och 3 (med ett hedersomnämnande till Mario Paint). Det som till slut avgjorde det hela var hur det ursprungliga Super Mario Bros mycket mer var med och startade mitt tv-spelsintresse. Det var ett av de första spelen jag kommer ihåg att jag spelade på vårt gamla NES, som väl egentligen var min storebrors, men där jag smet in och spelade mig igenom de första nivåerna i svampriket. Mycket mer än så klarade jag inte av som väldigt ung pojkspoling. Att ta sig igenom en nivå och hoppa upp på den där flaggstången i slutet var en känsla som lilla Johan inte riktigt hade upplevt. Kasta eldbollar? Jo, jag tackar. Springa som en blinkande dåre efter att ha tagit en stjärna? Självklart. Ge Mario världens huvudvärk genom att nicka "?"-block? Han har ju mössa på sig. Det här spelet har inte bara påverkat mitt egna spelintresse utan det är också ett av tidernas mest klassiska spel. Mycket välförtjänt.

Martins Mario-favorit är Super Mario 64 (Nintendo 64)

Jag har mest troligt spelat de tre första Super Mario Bros på "Lilla grå lådan" (pluspoäng till den som tar referensen) så till den grad att jag slitit ut dem. Man kan dem utantill, vilket visserligen gäller de flesta Mario-spelen. Samma sak med Super Mario World och uppföljaren Yoshi's Island - fenomenala båda två, älskar dem innerligt. Det är främst 16-bitsspelen jag brukar välja över NES-liren i vuxen ålder, om vi snackar 2D. Men, det är något visst med Super Mario 64 som är omöjligt för mig att bortse från. Trots att de båda Galaxy-spelen är så oerhört varierade och lekfullt designade, och egentligen helt överlägsna på de flesta punkter. Vilket också gäller Odyssey.

Första gången jag såg bilder från Marios 3D-debut i speltidningar till kommande "Ultra 64" så var jag såld. Lika såld var jag när jag för egen maskin tog mig till toppen av berget och kastade runt King Bob-Omb, samlade mynt eller dök ner till den gigantiska ålen med det fantastiska soundtracket under ytan. Att klura ut och samla alla stjärnor i spelets tredimensionella världar är och förblir ett fullständigt makalöst tidsdokument och tillika en av de främsta "flaggskeppstitlarna" som någonsin släppts ihop med sin konsol. Man kan hävda att det är simpelt sett till vad det är, framförallt ställt mot det mesta idag. Men hur kommer det sig då att jag ler så fånigt och äkta varje gång jag startar upp det, även 2026?


Kennys Mario-favorit är Super Mario World (SNES)
Jag vet ingen annan gång då jag blir fylld av så mycket nostalgi som när jag spelar, eller ibland till och med tänker på, Super Mario World. Jag minns när jag fick mitt SNES tillsammans med nyss nämnda spel. Jag minns snöstormen den julen när jag mötte barndomskompisen och vi spelade, gick ut och lekte i snön, gick in och spelade, gick ut och lekte i snön osv. Att ett sådant minne sitter kvar efter i över 30 år säger väl det mesta egentligen vad det betyder för mig. Eller, inte bara betyder, utan hur jäkla bra det faktiskt är. För jag blir lika glad varje gång jag börjar spela det. Visst, man kan banorna utan och innan och vet varenda secret, men ändå. Vill jag bli på gott humör - då dundrar jag igång Super Mario World. Det är så svårslaget på många plan - musiken, bandesignen, variationen... perfektion är ett ord som ligger nära till hands i sammanhanget.

Connys favorit är Super Mario Galaxy (Wii)

Alltså, jag blir nästan lite förbannad på det här att behöva välja då det ju är lite som att välja en favorit bland sina barn. Nu har jag ju inga sådana, men jag älskar Mario-spelen och trion med World/Super Mario 64/Galaxy är ju som att peka på en i barnaskaran och säga "Du är just idag min favorit!"

För det är lite så att det handlar om vad man tycker om just den dagen man får frågan. World är pixelperfektion och ett av världens bästa (och viktigaste) sidoscrollande plattformsspel. Super Mario 64 vände upp och ner på allt. Men nu när jag sitter på Switch 2 och kör om de båda Galaxy-spelen inser jag vilken toppform Nintendo var på gällande dessa två. Banorna, musiken, äventyret... här finns det så enormt mycket av det där vi så gärna refererar till "ren spelglädje" och jag älskar Marios plattformsäventyr i rymden så väldigt mycket. Det är inte bara magnifika spel inom sin genre utan bland det roligaste man kan ha i TV-spelsform överhuvudtaget. Yahoo!

Sebastians Mario-favorit är Super Mario 3D Land (Nintendo 3DS)

Det är inte det mest namnkunniga Mario-spelet och definitivt inte det viktigaste, men jag vete tusan om jag någonsin haft det ROLIGARE med Mario och hans vänner än i denna underskattade 3DS-titel. Jag minns det än idag - "Det här är antagligen det perfekta bärbara plattformsspelet", var något som jag muttrade tyst för mig själv medan jag klarade de sista extravärldarna. Super Mario 3D Land är underhållande från första till sista sekund och förtjänar bättre än att ständigt behöva stå i skuggan till storebror 3D World. Förhoppningsvis kommer Nintendo släppa det igen i nån samling till Switch framöver, så denna gamla godbit inte är fast på deras gamla 3DS-hårdvara utan blir mer lätttillgänglig för alla Mario-älskare.

Mackegårds Mario-favorit är Mario Party 6

För mig handlar Mario nästan uteslutande om multiplayer och även om jag har haft roligt i exempelvis Super Mario Sunshine så är det Nintendos svar på Fia med knuff som ligger mig varmast om hjärtat. Därför har vi en tradition i den Mackegårdska syskonskaran att riva av åtminstone ett parti varje gång vi sammanstrålar i föräldrahemmet och då är det främst den sjätte delen i Mario Party-serien som vankas. Förutom att minispelen i huvudsak håller hög kvalitet så tycker jag att det är extra kul att förvandla spelplanen till ett minfält med alla karaktärsrutor som går att placera ut. Speciellt under längre spelsessioner brukar jag gå in för att skapa mig ett eget Wario-kungarike, där alla inkräktare som landar på mina rutor åker på diverse eländiga nackdelar vilket inte sällan leder till lite klirr i kassan för egen del. Sedan ska stjärnor förstås inhandlas samt minispel vinnas och när samtliga rundor har passerat så står jag nio av tio gånger där som slutlig segrare och nickar stolt. Ödmjukt? Gud nej. Är jag en dålig vinnare? Kanske det. Har jag roligt? Varje gång.

Fredriks Mario-favorit är Super Mario World

Inte sällan är det nostalgin och minnena som gör att känslorna kring vissa spel sticker ut i ens liv. Super Mario World på Super Nintendo var det första tv-spelet på familjens första konsol. Mina föräldrar gav efter och insåg att vi barn kunde likaväl spela hemma om vi hela tiden gjorde det hos våra vänner. Hösten 1992 spelade jag och mina två storebröder Super Mario World fram och tillbaka. Banorna, musiken och spelets alla hemligheter sitter i muskelminnet. Det är nog inte osannolikt om det är tv-spelet jag har varvat flest gånger av den enkla anledningen att det släppts flera gånger, på Game Boy Advance och även på Switchens virtual console. Kärleken till Super Mario World är också anledningen till att jag nästan uteslutande väljer att spela som Yoshi när jag spelar Mario Kart.

Majsans Mario-favorit är Super Mario Bros 3 (NES)

Även om jag har en odödlig kärlek till det första Super Mario Bros som även råkar vara det första spelet jag fick i min barndom och som liksom blev startskottet för att jag blev den spelnörd jag är idag så finns det ett annat spel som kniper denna platsen som min favorit. För jag föll handlöst för Marios tredje äventyr den där 14 november 1991 där jag satt i min lilla fulfuru säng i min Minnie Mousepyjamas och blåste ut de 13 ljusen på min mammas hembakade Pinocchiotårta och sedan slet bort pappret från Stor & Liten på paketet och stirrade lyckligt på den gula pappkartongen som lyste upp mot mig.

Och det blir väl oftast så, att de spel som bär på fina minnen oftast är de som flyttar in i hjärtat på nått vis. Oj, vad timmar jag satt och nötte det där spelet och oj, vad jag älskade det. Jag kunde spelet innan och utan, var de dolda hemligheterna fanns och jag slutade aldrig leta efter mer. Det fanns så sjukt mycket roliga banor som verkligen skilde sig från varandra och stod ut på så mycket kreativa sätt. Glömmer aldrig första gången man kom till jättevärlden och alla fiender var tio gånger sin egna storlek och man bara satt där och stirrade som en fågelholk och tyckte det var det häftigaste man sett som trettonåring.

Eller banan med den arga solen som stressade ihjäl en så man bara rusade för sitt liv genom öknen. Eller banorna som rörde sig så man var tvungen att följa strömmen för att inte bli putt mot sin död. Nya häftiga förmågor som gjorde varje kista till något spännande, så som groddräkten eller tanookidräkten. Och de roliga småspelen i slutet av varje bana som alltid gav vinst, satan vad duktig jag var på att alltid få en stjärna.

Än idag sätts spelet på med jämna mellanrum och varje gång jag spelar så sänds jag tillbaka till mitt barndomsrum sittande på golvet på den där hemska heltäckningsmattan som så lätt gav brännmärken på knäna. Och vet ni vad? Varje gång tänker jag alltid på hur fint alla dessa gamla Mario-spel åldras. Jag har nog aldrig satt på något annat spel som är över trettiofem år gammalt och inte gnällt över att grafiken är hemsk. Men inte Mario, han är som ett riktigt fint årgångsvin. Lite som Majsan.